En gång i tiden, närmare bestämt höstterminen 2008 hade jag förmånen att läst Östeuropa kunskap A 30 HP vid Uppsala universitet. Kursen var uppdelad på fyra delkurser, Ryssland, Polen och Ukraina, Centralasien och Balkan. Inget annat har gett mig en bättre förståelse för historien om framförallt Ryssland. Det ryska folket har onekligen varit med om en hel del, deras vilja att försvara landet har varit oerhörd, men när de inte ville försvara landet stack de bara ner bajonetten i marken och promenerade den långa vägen hem. Det hände bland annat under första världskriget och sommaren 1941. Politbyrån hade nog inga illusioner om detta när det väl kom till kritan.
Just politbyrån är intressant därför att, är det någon som vill ha en perfekt spegelbild av bunkergängens bunkergäng finns det inget bättre. Någon kanske vill utpeka företagsledningar i Sverige som en samling äldre män och den bilden stämmer säkert i vissa fall. Men de kommer alltid att vara hundra gånger mer vitala. Jag tänker främst på perioden från Brezjnev till Gorbatjov och de två PR-stjärnskotten Andropov och Tjernenkov emellan. Brezjnev hade mot slutet av sin karriär epitetet det levande liket, hans ansikte hängde inte med när han pratade och de färdigskriva talen sluddrades igenom. Den som gillar anekdoter om Sovjetunionen kanske har hört om när denne Brezjnev tog upp sin gamla mor till Moskva, hon visades runt i palats efter palats, i datja efter datja, i överdåd värdigt en tsar. När hon sedan sett allt detta utbrister hon något i stil med hur ska det gå för dig när de röda kommer?
Anekdoten är tagen från Hederick Smiths Ryssarna utgiven 1975 som bland annat belönades med Pulitzerpriset. Smith var Moskvakorrespondent för New York Times och skrev ett reportage inte om krig och politik utan om vardagslivet i Sovjetunionen, ett bra lästips för den som är nyfiken eller bara drabbats av kallakrigs nostalgi.
